Skrevet: Fre Sep 26, 2008 7:39 pm----
[html] Min berättelse ligger några år tillbaks i tiden, närmare bestämt på 1990-talet då vi grävde i Gårdstånga, norr om Lund i Skåne. Platsen är känd som kungalev i Valdemars jordabok från 1231, den är nämd på en småländsk runsten där en man som föll vid Gårdstånga omtalas och den ligger strategiskt vid ett vadställe över Kävlingeån. <br /><br />Som väntat hittade vi långhus och en mängd grophus, eftersom vi grävde inom själva kungsgårdens stora toft. Fynden var rika och pekade entydigt på en datering från 900-tal upp till 1200-tal. Givetvis var vi arkeologer Big News för de boende i byn - det händer inte så mycket i dagens Gårdstånga. Antagligen har det varit lugnt ända sedan kungsgården lades ner... <br /><br />Nåväl, när jag söker igenom jordmassor från ett grophus (1000-tal) får jag besök av en liten dam som undrar "var di däringa hedningarna ligger begavda". Jag svarade att det handlar om en tid när man faktiskt var kristna i Danmark och att 1000-talets Gårdstångabor säkert vilade på kyrkogården dom också. Men den informationen gick inte hem. Nej, vikingar var dom och ena råa sällar så i vigd jord kunde dom minsann inte ha fått vila. Enligt Lilla Tanten.<br /><br />Och där kunde allt ha slutat, när mina argument inte förmådde övertyga någon "som visste hur det var". Men just som jag bestämt mig för att bryta ett alltmer meningslöst samtal så faller något ut ur jordhögen jag håller på att söka genom - ett processionskors i smidesjärn. Enkelt utfört, men samtidigt en omisskännlig symbol. Och jag kan säga till tanten att "nog var man kristna i Gårdstånga alltid" Det kändes skönt och samtidigt lite skrämmande - som om högre makt gripit in och hjälpt mig.... [/html]
Skrevet: Fre Sep 26, 2008 9:20 pm----
Good one!
Alle tidspunkter er GMT + 1 Timer